Bäste Ervall
”Bäste Ervall”, hur nu de första trevande orden skulle kunna ge rättvisa åt att nedteckna ett dokument till en så när och kär som sitt eget kött och blod? Jag vill inte inleda detta brev med gräl och hårda ord och inte heller underkasta mig i att be dig om förlåtelse för att jag inte sänt dig ett tidigare bud. Just för tillfället är jag ändå allt för upprymd av det faktum att jag faktiskt skriver de här raderna i denna stund för att förmå mig slösa dem på hårda ord.
Det var länge sedan jag skrev någonting, i synnerhet med människornas skriftspråk, om än jag har gjort ett otal fruktlösa försök. De har dessvärre blott resulterat i att jag stirrat timtals på bläckhornet och pergamentet, men som en valp som inte vet vad den ska göra med sorken den så gäckat jagat och fångat in, har jag aldrig förmått mig göra mer för att påverka vår relation än att försöka minnas. Och varje gång minnet, i sin djävulska nåd, skänker mig ett ögonblick av klarsynthet ser jag dig inför mina ögon. Jag ser dig ibland bland skogens träd eller på de öppna fältens soldränkta vidder i en stilla försommarbris, ibland i lägerelden där jag sedan vi skiljdes åt sitter ensam om kvällarna med vaga minnen om just den där försommarbrisen som följde oss när vi tog de första trevande stegen bort från vår hemby den där morgonen för så många år sedan. Minns du vår hemby? Minns du vilka stigar vi vandrade när den corinthiska sommarfukten började gripa om vårt nackhår? Minns du varför vi lämnade vår hemby den där morgonen? Jag kan inte svara på någon av de här frågorna som jag låter min trötta svärdshand spy ut över det här dokumentet, men jag vet säkert som att solen och månen är bror och syster att du minns det och den dag vi skulle återförenats i vår hemby skulle det vara den första frågan jag skulle ställa dig… Vid alla djävlar, det är den enda frågan jag skulle behöva ställa dig! …Men allt det här gör ont nu, ont att minnas, ont att ständigt försöka se dig i en ljusnande framtid. Det gör så ont att se oss i den framtiden som om den blev vår.
Jag ser dig ibland i det sorglösa folket här i Pelarnejd, där de lever sina livs gilla gång utan att klaga och drömma sig bort i längtan efter äventyr i fjärran land. De som kan vandra utan skor till vardags och till på köpet slippa vara det minsta medvetna om hur lyckligt lottade de är och hur den friheten folket äger här i skuggan av Pelarbergen ter sig mer som ett väsen än ett egentligt samhällssystem. Ibland vaknar en stilla önskan till liv långt där inne, där sinnets kedjor hänger lika solida, kalla och hårda som pelarberget de fästs i, stadiga och robusta som de grott-levande dvärgafolkens skallar och den grovt kallhamrade viljan hos en orch som har fått ögonen på sitt byte när stridens vindar blåser sig starka och virvlar okontrollerat precis där, vid de frodiga fälten strax intill var mans hjärta..
Ibland känner jag en svagt glödande önskan, likt från en snabbt slocknande lägereld, att få tala om allt det här för dem, att de aldrig ska bekymra sig med äventyr ute i vida världen, att de ska stanna i sin nejd och växa sig starka tillsammans. Växa sig starka i sig själva, i sina familjer, i sin enkla form av ära, likväl odla sin ära som ett folk som odla den egna äran som enskilda män och kvinnor.
Men vad vet jag om ära, när svedan i mina trötta ögon och den blodisande smärtan av att hålla penna, pergament och ens tänka på något som blivit mig så främmande som människorna gör mig så matt, så vilsen, så svag att jag knappt orkar lyfta pennan?
Det som skrämmer mig mest är hur lätt svärdet väger i jämförelse, och hur jag endast haft värdigheten att torka av bläcket från pennan trots att det är svärdets egna sjukligt svartnade bläck som gör mig så sjuk, yr och matt. Just det bläck som gör mig så stark… som väcker min törst.
Bestens törst.
För vad vet jag om människornas ära, när jag ser ditt ansikte där ibland Pelarnejds folk? Ser dig i själva essensen av deras skepnader och sorglösa ögon, och desperat försöker glädja mig över en sådan stund då jag för ögonblicket välsignas av den yttersta nåd; att bara för ett ögonblick få i glömska sänka de djävulska tillfällen jag tvingats möta din blick i ögonen hos de jag dräper?
Jag har försökt att ropa efter dig genom stormen med en strupe sliten av de dräglande käftar som håller mig vaken varje natt och olycksbådande trummar, dånar, dundrar, berättar om nattsvarta fasor i sinnets dunkel och om en den best som hotar vakna upp ur sin vedervärdiga håla då minsta oväsen bliva fört… Stiga så upp i mitt samvetes tron där Besten och endast Besten, i sin för alla tider okuvade ära och styrka, härskar över de stigar jag försöka vandra i hoppet om att finna slutet på den här fasansfulla mardrömmen. Ett bokslut innan den djävulska skriften hunnit skrivas ner i bistert mannaminne eller nedtecknat i ord som täcker hela trakter och riken i de oskyldigas blod.
Ett slut på denna saga om lögner, ära, och ändlös kärlek. Jag nämner här lögner och utelämnar sanningen, men i själva verket är det den ändlösa kärleken till sin familj som representerat den enda uns av sanning bland de befläckade stigar jag vandrat, dold i min mantel, huttrande, darrande, frusen av mina synder, i min dräkt av blod och mina offers brutna ben. Vid alla gudar Ervall, jag önskar att jag kunde säga att mina vägar befläckas och kantas av mina svurna fienders och endast mina svurna fienders blod och brustna ben, men inte ens jag, en mästare bland lögner, kan uppbringa kraft i något så absurt som en lögn inför sitt eget kött och blod. Inför sin familj…
Sanningens väg är för mig en sedan länge svunnen stig, om än jag fortfarande är osäker på om jag gick vilse och tappade bort stigen, om jag valde att lämna den till förmån för något annat som verkade viktigare just då eller om jag kanske rent av än i dag vandrar sanningens väg i någon makaber inre labyrint där dag och natt är upp och ner, skogen och berget svävar i himlen och sjöarna och själva havet överfylls av kokande vassla i en omätlig symbios med något som kan liknas vid den söta dryck som är lite för söt för att kunna uppskatta… Men jag vet inte, det var länge sedan jag smakat något överhuvud taget som jag inte fångat och dräpt själv.
Men jag ser allt det här klarare nu.
På senare tid har mina minnens ljuva stigar slingrat sig allt bredare och delat sig så att suddiga vägskäl börjat uppenbara sig i en bittersalt dimma. Alla dessa vägar som tidigare lett mig till ormbon av slingrande gift och fasa har tagit en underlig vändning och gång på gång finner jag hur stigar leder mig ur de lummiga skogarna, över de gyllene fälten och slättlandskapen, ledd av en doft av salt och tång.
Senast vi såg havet så stod vi bara där inför den blågröna och stillsamma spegel som sträcker sig längre än något öga kan nå, inte sant? Minns du hur vi vågade oss ner att vada i det skummande kalla vattnet mellan de vassa klippkanterna och de lena stenarna på stranden? Minns du hur du berättade om att havets vatten ständigt formar landet, slukande jord och trä, ständigt formandes och slipandes jordens skelett; urberget och landets ändlösa tårar; småsten och grus . Minns du hur vi slipade stenarna vi fann där, hur vi fick dem att blänka som de ljuvaste ädelstenar när vi putsat dem i det salta vattnet? Hur vi skrattade över hur vi en dag skulle rida som de rikaste furstar och sprida skatter och ädelstenar i himlens alla färger efter oss var hän vi drog fram i all vår prakt… Var det vårt begrepp om lycka på den tiden? Var vi så guldfebriga människor att vi lämnade vårt hem och vår familj den där dagen för att vi ville samla skatter och rida runt som furstar? Nej, jag kan inte tillåta att vår resa ska ha handlat om det! Du ska veta att jag har varit just den rike fursten, den människan, med tjänare och soldater som lyder min minsta vink där vi ridit runt och lämnat våra spår i guld och crimson… Våra ärr i landet.
Så lämnade vi vårt bomärke, uppskuret av stål i kött och blodets nyans crimson, som efter nog blodspillan att räcka för två livstider, kan mäta sig med himlens azure där de båda kan mötas och bilda en livgivande sol som sköljer bort nattens, sinnets och minnets mörker. Och jag har börjat återfå min förmåga att se den solen med klara ögon sedan den dagen jag senast besökte just den där platsen vid havet, samlade just de där stenarna och flinade åt fursten, skrattade åt den jag blivit och lät bli att hejda något som snarare kan beskrivas som ett hysteriskt tjut av den skräckblandade lycka som när valpen väl inser att den äter andras kött för att överleva. Slutligen lät jag mina förgiftade tårar rinna bort i det lika salta havsvattnet över att livet kan vara så förhatligt kort ibland.
Som om man kunde se vad som fanns på andra sidan havet…
Ibland undrar jag om det verkligen finns någonting där på andra sidan. När man har sett allt som lever och frodas i landets sköte så önskar jag av hela mitt hjärta att det inte fanns något där, att havet är en sista utpost för allt som är sunt och logiskt i den här världen, att verkligheten bara tar slut där någonstans, strax intill den där punkten som solen går ner om sommarnätterna.
Men jag vet ett och annat om vattnet i dessa dagar.
Jag känner väl till hur det ger kraft åt skogens själ, växter, djur och fåglar, hur det släcker törsten hos de arbetande bönderna på fälten under skördetidens brännande sol, likväl hur det flyter, som landets blod, i allt som lever här och sköljer bort de döda för att fortsätta ge näring åt de som gått segrande ur striden.
Du sa en gång att vattnet kommer alltid finnas kvar och kommer alltid kunna falla i nyckfulla skurar som sköljer bort allt det gamla och ger kraft åt det nya liv som då tillåts i sin fulla glans att leva vidare? Jag fruktar idag att jag blivit oförmögen att sätta min tillit till att ens allt det salta vattnet i havet skulle mäkta spola bort de synder eller illa sargade ärr jag lämnar i dessa spår.
Låt mig förklara genom att berätta om den mara som hänsynslöst rider mig så fort jag visar minsta antydan till vila:
Ödesdiger var den dag som återberättas i mina mardrömmar varje natt, då jag, likt mina vapenbröder, förberedde oss för en stor och ärofull strid. När vi slipade våra klingor och rustade oss som bäst inför den kommande bataljen slog det mig plötsligt att detta skulle komma att bli min sista strid. Det här handlade inte om min vanliga oro inför något som verkar främmande och otäckt, nej jag bara visste vad som komma skulle och mötte där, hånflinande, tanken och förstod på så vis att den icke var av ondo.. Länge stod jag då där, vid stranden till sjön där vi satt upp vårt läger, och kände en stor frid i att färjkarlen var på väg.
Frågan om när eller hur bleknade obemärkt bort och miste i tystnad sin betydelse.
Försommarkvällen var ljummen och helt vindstilla, det borde alltså varit enkelt att snabbt uppfatta hur någon närmade sig och bröt tystnaden med snarare ett svagt, men distinkt, väsande och grymtande ljud än något egentligt tal. Men sådan var det annalkande vidundrets natur att alla ljud från hans, som ur granit huggna, kropp och blodsvärtade pansar kvävdes till ljudet av fjärilens vingslag. En grotesk fjäril i tystnad. Vidare benådades jag från den vedervärdiga stanken av ruttnande kött, surnande blod och den narkotiska drankens skum som samlats likt slemmiga grodägg i mungiporna till den dräglande käften. Det slagg som ständigt utsöndras, som ett spår från varelsens stinkande avgrundshåla den krälat upp ur, blev även den bortförd av en bris som knappt skulle kunna släcka ett vaxljus, men likväl fullständigt dolde den sjukligt kväljande stanken av en varelse som lever hela sitt vuxna liv i hålor. Hålor grävda i gamla slagfält med sina dräpta fiender och de iskalla stjärnorna på den öppna himlen som enda sängkamrater. Hålor att kalla hem.
Och nog fruktade jag för mitt liv, ja långt innan jag såg varelsen, och jag rös första gången då jag kände dess närvaro. Jag rös över just den känslan som blivit den sista för så många goda män och kvinnor som fallit offer för denna skuggbest. En best som i lönndom slingrar sig intill sitt byte som en ljudlös fasa och likt den giftigaste orm låter fruktan och äcklet ur dess plötsliga förgiftade närvaro vara det som övergår i den ljuvliga dödsångest som kalven känner inför slakten.
En andra gång rös jag då den plötsligt stod där, i sin helvetiska prakt och ära, stirrandes på mig med ögon glittrande från de ändlösa hål som borrats rakt in i det deformerade anletet. Blodfebrigt glittrande ädelstenar, slipade, fästa och så djupt rotade av någon hednisk gud bland vildar i askgrå landskap där växter och djur bytts ut mot obelisker av vassa klippor som kargt höjer sig mot himlen. Obelisker kastande långa skuggor över den ogästvänliga plats där luften fylls av aska, rök och ljudet av benknotor som skallrar och ihåligt ekar mot de rader av dödskallar som tills tidernas slut måste tjäna och berika en sådan gudomlig skamlighets hallar.
För vilken dårskap och sjukliga drift skulle driva en gud till att skapa en så revolterande vidrig avbild att vada genom landets blod och sjöar av krossade drömmar?
Vilken gud skulle i sin tron, oberörd, hånfullt likgiltig, se dessa drömmar rinna bort och så sakta förtäras i brinnande gårdar där dräpta bröder och systrar vila i fullständigt oförstånd för den vrede och grymhet som de sett under sina sista andetag?
Vilken gud skulle kunna kalla sig fader och mästare över ett folk som drivs framåt av det egna folkets förstörelse och förruttnelse? Vilken fader skulle med piskan tvinga sina söner att ta spadtag efter spadtag i den, av tjäle och galla, hårda och sterila jorden som så skall bliva deras grav?
Vilken mästare skulle forma ett folk vars styrkor komma bli deras synder i allt de företer sig?
På vilket vis skulle en så ansvarslös ynkrygg ens kallas gud?
Men varelsen som nu stod inför mig, återigen till vågornas stilla kluckande som en knivskarp klagosång, agerade inte hotfull inför mig men rörde sig ändå så obehagligt kvickt och monotont att varenda fiber i min kropp besinningslöst skrek digra varningar om fara och fruktan.
Odjurets blotta närvaro och lukt gjorde mig alldeles yr men det som fick mig att rysa var ändå det ständigt flinet på de askgrå läpparna, där mången god man slutat sina dagar bland de otaliga gulbruna betarna som trängdes inne i det väldiga gapet.
Jag fick en plötslig knuff, som av ett hammarslag, och kämpade med balansen ett ögonblick innan jag besvarade den brutala hälsningen med samma handling, försäkrade mig om att jag framfört en kraftfull hälsning och kunde så försiktigt höja min blick. Motvilligt såg jag så rakt in i dess djupt insjunkna och blodsprängda ögon med torkad, sprucken hud och variga ögonhålor som allt smält ihop till en vedervärdig massa efter att ha mött solens blick under så mycket som ett ögonblick. Näsan och delar av öronen, vars ena del hängde i trasor efter obeväpnad brottning med ulvar, var även de brända av solen, men tycktes inte bekymra den blott till synes illa tilltygade kämpen som oavsett sinnesstämning ständigt bar sitt breda flin med ära och vad jag endast kan försöka förklara som någon makaber form utav groteskt sinne för humor. Vad kan det sunda tänkandet annars tillåtas tro eller ens försöka föreställa sig när det uppenbarar sig ett sådant besinningslöst raseri och grymhet från en varelse? En varelse som så styrs av sin brutala hederskodex av ära att den stolt går genom död och förödelse med detta ständigt flin på sina läppar som kusligt sällan rör sig. När de väl bjuds ett kort avbrott i det gudlösa anletets stenform blir det endast i ögonblicket den slickar sina fallna fienders blod och deras familjs tårar från sina solspräckta läppar med ett belåtet väsande läte.
Att varelsen var skrämmande att se på och vars gestalt allena skulle slagit fruktan i den modigaste knekts hjärta kan jag förstå, men den absoluta fasan var allt annat än fullständig förrän vid det ögonblick den talade:
- ”Za korrak pûrzat lat ór. Urur za atar nar mûshofat ur lat tí”
- ”Asgâjâ ub parhor ug za”
- ”Lat tí Za Prakathar; za mog raz za shum Dúshatar. Urur burgat, tacûk tí gurbi uruki, tacûk gajun tí turkurz úr gur, lat gajun tí nar”
- ”Za jarg gu guri u mash. Razjab.”
Och med det tystnade vi och såg länge på varandra. Vi tillät oss uppslukas av sjöns stilla kluckande ljud och ljudet av vår andedräkt, som smygande eskalerat i tyngd och styrka allt eftersom solen börjat dra sig mot sin vila, tills vi stod där, som flåsande ulvar fångade i den gäckade jägarens vrede, och jag fann det allt svårare att kontrollera den begynnande törst efter vad som med åren kommit att bli mina uppriktigaste stunder.
Vi hade inte hunnit se honom innan han kom, men vi kunde känna hans kraftfulla närvaro i ryggmärgen långt innan vi kunde uppfatta hans doft eller höra hans steg. När han nu nalkades oss såg vi hur hans nästan tandlösa käftar rörde sig nätt och jämt i något som liknade en milt tuggande rörelse som tillsammans med den vaggande gången av ett par gamla ben som vid ålderns höst frånrövats sin spänst och styrka. Han var klädd, eller snarare täckt, i raggiga gamla skinn och över hela hans gestalt skymtades delar av skelettben som en lekman skulle gissat kom från det gamla loppätna rävskinn som prydde hans, med åren avmagrade och grånade, buk. Det kritvita, stripiga håret som, till mången av hans fränders stora förundran, ännu hängde som nyslaget gräs över de sjukligt utskjutande delarna i hans väldiga kranium, förstärkte illusionen av en grotesk, men hjälplös gamling.
Men det som slutligen avgjorde hela illusionen och gjorde den definitiv var, i alla fall för lekmannen, den bara till hälften så stora tjänare som ständigt ömsom följde, ömsom med stor möda ledde, den gamle genom sin tillvaro.
Det var en i jämförelse minimal figur, knappt hälften så stor som den gamle och skulle med enkelhet kunna gripas och bäras iväg som en kyckling till huggkubben. Vidare var varelsen uppenbarligen obeväpnad och dess sjukligt grönaktiga skinn erbjöd torftigt kamouflage då den ställdes i kontrast till den rituella särk i enkla färger som uppenbarligen bars med stor ära, precis som varelsens klumpigt stolta hållning som verkade olustigt bisarr men ändå uppriktig i hela sitt utförande. Det var de enkla kärleksfulla uppoffringar som görs i respekt för de åldrade, som jag förvirrat känner igen från vårt eget folk, jag stått inför var gång jag sett hur denna förhållandevis minimala följeslagare med stor möda tuggat ett segt köttstycke, matat och följaktligen vattnat det gamla gapet hos en ulv som tappat sina huggtänder. Jag ser en varelse vars plats i en familj uppenbarligen värderas högt då den placerats under samma beskydd som den åldrade av en väldig skugga som följer deras minsta rörelse i samma kusliga tystnad och darriga precision som skuggor har när de kastas långa i eldars sken.
Det var skuggan av en plåtklädd jätte vars klor så sällan gripit om annat än det stål och kött vilket slipat och nött dess minne till ett belåtet tillstånd av stillsam övertygelse; Att med sitt liv försvara sin familj mot alla hot utan eftertanke och låta de droppar av blod som ständigt skulle tränga ut ur familjens sår representera dropparna i det timglas som är deras gemensamma liv. Inget mer och inget mindre, en enkel men brutal hederskodex i enighet med detta nattens stolta folks ära och moraliska begrepp.
”Lazgat za pokol.
Ûkil lazgat za pokol agh za bajark.
Ishi za ma tí za pokol ûk lat uga.”
Exakt dessa ord har du sagt mig en gång, fast med vår familjs språk. Jag önskar du kunde förstå hur mycket det skrämmer mig när tanken slår mig: ”Är vi så olika dem?”
Jag önskar du kunde stå vid min sida och skydda mig från min fruktan, ingjuta det mod som behövs för att försvara min familj och trösta en tvivlande lillebror när styrkan inte räcker till och vägen känns för lång. Men allt detta är mig främmande nu.
För i mina plågade öron ljuder nu, ständigt, det avgrundsdjupa dånet av den röst som talar dina ord i mina mardömmar. När den till synes hjälplöse gamlingen väl talar till mig bryts hela illusionen som av dundrande åska en klar sommardag, men lika hjärtskärande och fruktansvärd som den kallaste vinter. Det är som att själva ljuden som utsöndras är droppar i timglaset inför domedagen när han tar mig under sin beniga arm och leder mig mot vattnet. Som av greppet från en man i dödskramper kramar så den gamle min axel och låter med ett vargagrin sin fria arm svepa ut över sjön och månen som växt sig allt starkare på den nu stjärnfyllda skyn.
”Se, mitt barn, se ut över himlavalvet” säger han och min själ skälver ”Se våra förfäder som tänder sina minnens bloss över skyn för oss. De starkt glödande minnen av svunna dagar och sanningar som de tindrande viskar till oss genom våra drömmar. Hör hur de viskar om den väg de försöker lysa upp för oss då vårt folk varje natt marscherar i osläckbar vrede!”
Viskande onda ord.
”Vår osläckbara tro och dedikation”
Viskande om själva livets sanningar.
”Bestens osläckbara törst”
Och det var där i det mörka kluckande vattnet, där stjärnornas reflektioner gjorde dem till ytterligare tusenden, som jag skulle skåda ner i själva själens iskalla djup. Upp ur djupet kom den uppenbarelse, som genom en flodvåg av självmördande ångest stormade fram ur mörkret och fick mig att rygga tillbaka i fasa och skam. Men den beniga handen höll mig i ett järngrepp och lugnade den uppdagande panik som for i kalla ådror längs min ryggrad. Men det måste vara någon mörk trolldom i görningen då jag ändå finner styrkan att hålla mina ögon öppna att penetrera det själsliga mörker som bubblade fram där ur djupet.
Det var en varelse, ja om man ens kan kalla det varelse, som stirrade tillbaka på mig den natten, som inte kan beskrivas annat än en skamlighet och ett rent förolämpande hån mot allt som är sunt och gott i den här världen. Det var en illa utspydd karikatyr av något som en gång måste varit en människa, men som vandrat genom allt för slingrande korridorer av vansinnets mörker för att ens kunna kallas för en man. De svarta ögonhålor som en gång blickat över soldränkta landskap, där alla vägar leda till en ny morgondag och hoppet om framtiden, plirade nu genomträngande uppriktigt rakt in i mina egna tårfyllda ögon då jag hjälplöst försökte täcka mina ögon med min fria hand. Varelsen i djupet gjorde detsamma, men inte för att dölja något utan snarare för att ta mig ännu ett par steg nedför trappan till avgrunden.
Jag såg den tydligt nu, dess ansikte var täckt av något jag känner igen som en mask man ger till en galen hund för att den inte ska kunna bita sin herres hand. Den var, likt resten av hans vidriga lekamen täckt av ett nästan fullständigt lager levrat blod som låtit rinna ner längs halsen och bildat små uttorkade bäckar över det stinkande harnesk som spänts över hans bröst. Han var rustad i detta nedsolkade läderpansar som förstärkts med färska skelettben från något som jag i mitt sunda sinne innerligt önskade var från något villebråd som nedlagts av byns jägare. En önskan som sköljdes bort när jag kände igen namnet som stod skrivet i blod på en av dess kotor. Det namn som förföljer mig i mitt samvetes mörkaste stunder, namnet av en gammal vän bland alverfolken.
”Nimrondel”
Om än allt detta gjorde mig sjuk och matt så stod inga tecken på svaghet, eller det förstummande äckel som rusade genom mig, att finna i den motbjudande gestalt som rent av verkade belåten och mätt efter ett skrovmål av förbjuden föda. Som om den slukat själva själen av den förödande förruttnelse som råder bland nattens legioner för att i galla och sjukligt blod spy ut en avbild av allt som en gång var sunt och gott i flammande kaskader över mitt förstånds sista utpost. En förening av allt det vanvett och ursinne som trummornas dån vrålar om över slagfälten och den värme och hoppfulla längtan efter trygghet som driver de kämpar som med svärd i hand försvarar det de håller kärt från allt ont här i världen. Ett monument av alla människornas synder som i slutändan kommer att bli deras fall. Det slutgiltiga beviset på att de en dag kommer lämnas ensamma kvar i sin dömda tillvaro och där leva i fullständig okunskap om att deras största styrkor i slutändan var deras största synder.
”Máb tí za il úr za shum varshat.
Ilur za il tí al, ub za bur raz takob skaztumat vargat takob vrai.
Agh tak nartub ashuki.”
Och med de orden, som även dessa en gång var dina och endast dina i mitt hjärtas bleknande hallar, måste jag hålla andan för varje ord jag nu i desperation låter piska det här, av krossade drömmar och förbannande minnen, redan illa sargade pergamentet. Motvilligt svälja ner de klumpar av bittersöt galla som hotar välla genom ut genom dräglande käftar i en klagosång av demonisk bestialitet och försöka avsluta denna sanningens tribunal innan mörkret faller. Jag har nu utan vare sig vila, vatten eller ens en god pipa rök låtit det som under dagen blivit en stump av ett skrivdon lyckats nedteckna dessa rader till dig och kan inte längre stå ut med den vanföreställning om hoppet inför en framtid vid din sida som hånfullt gäckar mig för varje ord.
För varje ord som för mig närmre dig.
För solen börjar nu så varsamt smeka sina sista strålar över landskapet och ännu en iskall natt står som en hungrande varg vid dörren och tiden är knapp när den så sakta ännu en gång ska rinna ut, rinna bort.
Rinna så sakta bort från dig, där jag flyter iväg i en båt utan åror på en förgiftad älv av smälta värderingar. Som om en kall vind allena styr min färd, utan tid, utan friskt vatten, utan spår av de två furstarna som en gång red genom landet. Endast den törst som väcks inom mig varenda natt, där jag står inför det stjärnfyllda hav där månen och stirrande lysande ögon hungrigt bevittnar de förbannades duell i själens kalla, våta djup av det förgiftade vattnet.
För ännu en sak har landets blod, det eviga vattnet, lärt mig i sin smärtsamma visdom och klarhet: Att jag är en främling i den här världen. En gudlös restprodukt av det nät av lögner som vårt folk låter väva i sin ändlösa jakt efter den sanna friden och segerns sötma över att få enväldigt härska i det som ska komma att bli vår drömda, glömda värld. Den värld där minnet efter själva kampen, upphovet till den och alla skogens folk som utkämpade den i alla dagar bliva omnämnt som deras eget verk, deras egna sagor. Den värld där de slutade vara en familj och blev sina egna gudar.
Olycklig är den som, med klara ögon, får bevittna hur hans värld slits i stycken av dessa falska profeter, och handlöst falla ner i en vrede så sjuklig att inte längre hettan av sina bittraste fienders spillda blod kan brännas, eller ens skiljas, från kylan av ångorna ur hans döende kamraters andedräkt när de tar sina sista andetag vid hans sida
Ensam är den som, lika frågande och tvivlande som de döende på slagfältet, bjuder mig till dans efter dans under månen, låst i en evig strid ingen vill, eller vågar, se slutet på. Den som för och följer i denna dödsdansens virvlar där endast stålets sång och köttets luta bliva hört och obönhörligen låta dränka andens och tankens sunda skaldande om en ny morgondag.
Fördömd är den som inser att han just vaknat upp när mardrömmen börjar.
Fördömd är jag, när jag nu vid mörkrets inbrott ännu en gång går till den lilla sjön, ner till det spegelblanka vattnet för att möta den varelse som troget väntar mig. Fördömd är jag då jag lägger min fruktan och tvivel åsido och låter mina fingrar vidröra dess klor. Fördömda är vi då duellen är över och vi, med vår kloförsedda hand, lyfter vårt svärd och går ut i mörkret för att försöka minnas vilka vi var och varför vi levde.
Som två bestar i en grav.
