Hon hade följt lögnaren inför sina ögon länge nu. Sett hur han vankat av och an runt det lilla värdshuset, där dofter av kokande grytor blandades med ljudet av glada rop och skratt i allehanda triviala samtal om väder och vind. Ömsom gnällandes, ömsom snörvlandes, trampandes med bestämda, men rastlösa steg gick lögnaren runt det lilla värdshuset som en frustrerad vakthund i kedjor. Det var först när samtalet om den gångna bataljen, och den slutgiltiga duellen, emellan de två kungarna kom på tal som han hade stannat upp i sitt monotona patrullerande. Varelsen hade då satt sig till ro precis vid den punkt där det trygga och värmande ljuset från den kokeld, som närde grytor att förtrolla sin omgivning med dofter av trolska kryddor från skogens själva hjärta, falnade och bildade en ogenomtränglig vägg av skogens skuggor. Det var en passande plats att höra byfolket hålla sin tribunal och diskutera det infekterade förhållandet mellan de två kungarna; Morg av nattens horder och Loward av dagens folk. Och med tanke på de senaste händelserna i nejden gjorde varelsen klokt i att hålla sig nära till de trygga skuggorna när ämnet var på tal.
Men även om han valt en i skuggor dold plats vid skogskanten släppte hon honom aldrig med blicken. Och även om han till fullo hade följt sin natur och slagit sig ner i det slukande mörkret hade det inte gjort henne någon skillnad då hon ändå alltid kunde se lögnaren för sitt inre öga. Hon hade gjort det länge, långt mycket längre än en vanlig människoflickas förstånd normalt skulle tillåta.
Och det var när minnet om den godmodige kocken, som med paj och styrka blev nattens konung, kom på tal hon såg lögnaren lyfta sitt huvud i kvävd förtjusning. Muttrande belåtet sträckte han på sin kutiga rygg när det talades om gånga strider och festmåltider som hållts till kungens ära och skrockade belåtet.
Men hon såg också hur det groteska huvudet sänktes i skam och sorg när man lät lovsjunga dagens konungs bedrifter. Hon såg hur han fick kämpa med att hindra sin krampaktigt trevande hand som vid blotta åhöran av rivalens namn greppade efter klingan och hörde det pliktskyldigt klagande lätet som spyddes ur det hungrande gapet när det stillade sin vrede i förbannelser på svartfolkens gudlösa språk.
För visst hade hon sett hur lögnaren bugat sig och motvilligt muttrat välsignelser inför dagens konung, även dessa dagar efter att de två kungarna blev en. Och nog hade hon hört ekot av det skall som av en flock vilda hundar som förnekats sitt byte till förmån för en starkare grupp av ulvar den dagen då benets följare fått svära inför sin andlige ledare att acceptera dennes och så i sin tur deras hedniska guds vilja. Svalt det bud av förruttnad galla om hur gudens vilja hedrats den dagen noble Morg föll för Lowards kalla, och enligt fräsande viskningar orättmättiga, stål och lämnats i en pöl av blod att reflektera över något så trivialt som nejdens välfärd då det ställdes i skuggan av det alarmerande faktum att hans klan är de sista av sin sort. En sista utpost av hopp och tillit till en grotesk gud vars vanskapta barn finner styrka i en egen ordning i en värld skapad för kaos.
Men det är ännu en av lögnarens aldrig sinande påhitt som representeras när han uttrycker sin oro över den saken då hans omdöme låter sig, i synnerhet en sådan här dag, fördunklas av något som är alltför mänskligt för ens kunna uttalas i samma mening som besten i fråga. Hon kunde höra hur hans tvivel och frustration genomsyrades genom allt han sade när han talade högt och högfärdigt om att hedra gudarnas och ritualmästarnas vilja och kraft genom att låta det som skett gå honom och hans klanfränder förbi som ringar på vattenytan i en stilla rinnande bäck av acceptans och förståelse.
Nej det var det stormande hav av förakt, vrede och det öronbedövande dånet av hämndlystnadens storm som var de sanna vatten som lögnarens lilla skepp av sinnesro hjälplöst lotsades fram på med ett avlägset hopp om att hålla blicken höjd mot ledande stjärnor när de kaotiska djupen kallade honom så i den dyblöta grav av salt och tång där stålet och endast stålet är att lita på. Löftet om att stålets tyngd kan ta honom ända ner till botten av oceanen där han i okuvat mörker kan finna styrkan och viljan att börja simma uppåt igen. Med sin egen kraft allena nå ytan där han skulle återse stjärnorna med nya ögon. Med renade ögon.
Kanske var det vetskapen om lögnarens vilsenhet i stormen, eller fruktan för hans förmåga att faktiskt följa stjärnorna, som fick henne att nalkas den snörvlande besten där den satt i sin avskiljdhet? Eller om det rent av var en akt av empati hon kände där hon gled fram genom folkmassan med fäst blick kan ingen svara på då nejdens folk lever i total avsaknad av ögon för att lägga märke till henne över huvud taget.
Det var heller ingen som hörde när hon uppriktigt stod där inför besten, rörde vid hans hand och frågade honom hur det var fatt. När hon frågade honom om hans sanna känslor. Det var heller ingen som hörde, eller ville lyssna, hur lögnaren för första gången i mannaminne faktiskt inte ljög då han talade.
”När den uppriktiga längtan att få mäta stålets bett och själens styrka på slagfältet vaknar upp och gör sig påmind i all sin prakt och enkelhet, då kan jag trots mina kvävande kedjor andas.
Då klingor yr i sin kalla sång, stridsrop och trummor ljuda i en djävulsk dissonans av de vrålande urtidsmonstren vars upphetsade vrål och plågade dödsskrik stämmer in i den omutbara pulsens dånande dödsdans, då kan jag trots min strupes sår skrika.
Vid de stunder vi under nattens skyddande slöja rusat in i den vilda jakten, sett skogen trasslas ihop till ett hav av skarpaste törne och ansiktslösa gestalter som alla i sina egna sanningars virvlande gångar och hallar kämpar till siste man för sin egen övertygelse eller uppfattning om vad som är värdefullt och värt att offra sina egna värderingar och inte minst sitt liv för, då kan jag genom klara ögon se.
Och när vi står inför den slutgiltiga välsignelsen att i glömska av de piskande plågoandar som driver oss genom livet, kunna hänge hela vårt väsen åt kampen, döden och i slutändan ändå livet självt…
Då kan vi minnas varför vi levde. Som två bestar i en grav.”
Och det var med de orden som den kryptiske varelsen drog sig tillbaka in i skogens betryggande skuggor och lämnade henne där med sin utsträckta hand, tårfyllda ögon och fruktan för hur tiden och livet kunde förändra saker och ting och inte minst de varelser som man alltid trott vara oformbara för tidens tand. Det var i samma ögonblick som tårarna brast ut som hon talade;
”Må då minnet komma ikapp dig en dag för den grav du gräver rymmer i slutändan blott dig och endast dig… min bror”
Sedan stod hon där, långt efter att eldarna slocknat och nejdens folk hade dragit sig hem till sina stilla kammare för att rida ut nattens timmar, och följde honom med blicken från sitt inre öga tills solen gick upp. Men ingen tog någon notis om henne och ingen hade tagit notis om deras samtal.
Man hade vid det här laget blivit vana vid att se hur lögnaren ibland talar rakt ut i luften med inbillade varelser. Som om han hade sett ett spöke.